Ådalen 1931

 

 

 

 

Inte heller Sverige undgick den djupa depression som drabbade västvärlden i spåren efter den stora börskraschen i New York 1929, och även i vårt land ökade arbetslösheten drastiskt.

I Sverige fanns då en frivillig arbetslöshetsförsäkring (alltså en A-kassa), men den var inte statsunderstödd och inte tillräckligt stor. Många arbetslösa tvingades till fattig­vården (motsvarar ung. socialbyrån) för att söka hjälp. Vid konflikter på arbets­mark­naden förutsattes att samhället skulle vara neutralt, vilket betydde att varken arbets­givare eller arbetare skulle erhålla statlig hjälp under strejker eller lockouter. Detta med­förde också att de som var arbetslösa när en konflikt bröt ut blev utan ekono­misk hjälp. Den arbetslöse var tvungen att acceptera ett anvisat “lämpligt“ arbete, och till skillnad från vad som gäller idag kunde det vara ett arbete som facket förklarat i blockad. Om arbetslöshetskommissionen, AK, ansåg en lön vara skälig var den arbetslöse tvungen att acceptera arbetet. Följden blev lönesänkningar och upp­lopp på flera håll i Sverige.

De allvarligaste händelserna utspelades i Ådalen i Ångermanland sedan Graningekoncernen tillkallat arbetsvilliga (arbetarna kallade dem strejkbrytare) för att utföra en del viktiga lossnings- och lastningsarbeten. Torsdagen den 14 maj inträffade katastrofen. Vad som hände skildras i bifogade utdrag från Svenska Dagbladet och Social-Demokraten den 15 maj 1931.[1]

 

 

Svenska Dagbladet

Situationen i Ådalen har antagit ett ytterst elakartat utseende. Under onsdagen kom det till uppträden som hade upploppskaraktär. En om synnerlig råhet vittnande misshandel emot de arbetsvilliga ägde rum. Utan misskund anfölls de tre arbetsvilliga av en månghövdad folkskara. De slogs till blods, och tre män hissades upp i förläggningsfartygets mast. Några bands och fördes, likt krigsfångarna i de romerska kejsarnas triumftåg, framför demonstrationståget genom Sandviken. Tack vare ett raskt ingripande lyckades man sätta huvudparten av de arbetsvilliga i säkerhet genom att få dem ombord på en bogserbåt, som förde dem utom farozonen.

  Oroligheterna nådde sin höjdpunkt på torsdagseftermiddagen, då en folkmassa sökte storma det fridlysta och av militären försvarade området kring kasernerna i Lunde. Härvid kom det till skottlossning på båda sidor. Enligt vad som uppgivits blev en sergeant Asp, som anförde en kavalleripatrull vilken hade till uppgift att hindra massans framträngande, i stridens början sårad av en revolverkula i nacken och kastad av hästen. När demonstranterna trängde på under ytterligare skottlossning, sprang kapten Mesterton fram och sökte hejda den framrusande folkmassan med tre gånger upprepad varning att militären komme att skjuta skarpt. Detta förfelade emellertid sin verkan, och när massan nu icke stod att hejda, kommenderades eld. Från infanteriet, som placerats i skyttelinje framför den inhägnad som anger det fridlysta området, avlossades nu en del pistolskott och några gevärsskott. Det visade sig, att skotten krävt icke mindre än fem dödsoffer, varjämte fyra personer blev sårade.

 

Social-Demokraten

På torsdagen hade transportarbetarförbundets avd. nr 40 i Lunde sammankallat ett protestmöte i Frånö Folkets Park. Två personer som blivit skadade av brandbomber vid uppträden på onsdagskvällen fick träda upp på estraden, där de hälsades med hurrarop.

  Talaren vid mötet, kommunistledaren A. Nordström från Kramfors, uppmanade mötesdeltagarna att klockan sex på fredagsmorgonen nedlägga arbetet vid alla verk i Ådalen som protest mot tillkallandet av de arbetsvilliga och militären. Förslaget möttes av kraftigt bifall av mötet. Röster höjdes emellertid för att man redan på torsdagskvällen skulle nedlägga arbetet och detta blev även beslutat. Talaren föreslog även tillsättandet av en 11-mannakommitté med uppdrag att leda utvecklingen av striden. Sedan mötet anslutit sig till detta, uppdrogs åt de olika fackföreningsstyrelserna, som senare skulle sammanträda, att fatta slutgiltiga beslut i denna fråga.

  Talaren uppmanade nu mötesdeltagarna att i sluten trupp bege sig till Lunde för att demonstrera mot de arbetsvilliga och militären. Sedan ytterligare ett par talare uppträtt, avtågade mötesdeltagarna under sång till Lunde.

  Demonstrationståget från protestmötet i Frånö Folkets park till de arbetsvilligas kvarter i Lunde räknade mellan sex- och sjutusen deltagare. Då tåget befann sig på ett avstånd av omkring 100 meter från det fridlysta området vid Lunde, öppnade militären eld med skarp ammunition mot demonstrationståget, varvid flera personer blev träffade. Människorna föll till höger och vänster, och panikstämningen spred sig bland mängden. Det visade sig, att fem personer sårats dödligt vid eldgivningen.

  Bland de dödade befann sig en 20-årig flicka, Eira Söderberg, dotter till arbetaren P. Söderberg vid Svanå bruk. Eira Söderberg träffades i magen av en kula, som förut genomborrat en annan flickas kappa. Hon hade icke deltagit i demonstrationerna utan befann sig på en gård en bit från landsvägen men träffades icke dess mindre av ett skott.

 

Frågor

1.       Vilka fakta har de olika tidningarna valt att ta med?

2.       På vem lägger de olika tidningarna skulden?

3.       Från vem har de olika tidningarna fått sina uppgifter?

4.       Varför är det sådan skillnad i tidningarnas skildring av det inträffade?



[1] Ovanstående är hämtat ur Från Caesar till Palme, Kjell-Åke Carlsson