Moraliska frågor

Det andra världskriget ledde till några av mänsklighetens värsta tragedier, och innehåller flera inslag som för eftervärlden framstått som moraliskt tveksamma. Du kommer att arbeta i en grupp med några av dessa moraliska frågor.

Flygbombningar

Under mellankrigstiden utvecklades flygplanen snabbt. Också militära flygplan utvecklades i denna snabba takt. En av de flygplanstyper som kom fram var bombplanen. De fick en destruktiv kapacitet som man inte kunde uppnå med vanligt artilleri, och de kunde nå långt in på fientligt territorium.
Redan tidigt på 1920-talet fanns förespråkare till flygbombning av städer, som menade att en sådan bombning skulle ha en förödande verkan på civilbefolkningens moral. Flygbombningar användes i stor skala vid två tillfällen innan andra världskriget; i Abessinien (Etiopien) och under det spanska inbördeskriget. Resultatet av dessa bombningar tycktes dock inte helt stödja teorin om ett civilt sammanbrott. I Spanien tycktes bombningarna, bl.a. av Guernica, snarast ha en sammansvetsande effekt på civilbefolkningen. Churchill sade innan kriget att ”långt ifrån att framkalla panik och kapitulationslust skapade bombardemangen en stämning för rasande och envist motstånd i alla samhällslager. Samhällen, som förut voro djupt söndrade, enades i en känsla av samfällt hat mot dessa fega och barbariska metoder”. (Ur Churchill Steg för steg 1936-1939, Sthlm 1939 sid. 281). I Abessinien var bombningarna mer framgångsrika men där fanns inga större städer och bombningarna hade mer karaktär av utrotningskrig, i synnerhet som användandet av spränggranater kombinerades med att man släppte stora mängder senapsgas. Trots att bombningarna i ett urbant europeiskt samhälle snarast hade visats få en uppbygglig effekt fanns det ändå de som trodde på flygbombningar som ett sätt att vinna kriget.

Under andra världskrigets inledningsskede (Polen 39, samt Frankrike, Norge, Danmark Belgien, Holland 40) så användes inte terrorbombningar av städer– åtminstone inte i stor skala. Det var först under förberedelserna för en tysk invasion av England som bombningar av civila mål kom att bli ett normalt stridssätt. Under krigets första månader sa till och med en brittisk minister, Lord Beaverbrook, att bombningar av privat egendom var uteslutna.

Ett motiv för bombningarna kan vara att knäcka den fientliga civilbefolkningens moral. Ett annat kan vara att slå ut fiendens produktionsmöjligheter. Ett problem med detta, för de allierade, var att precisionsbombningar av fabriksanläggningar krävde bombningar under dagen. Eftersom förlusterna hos de anfallande bombplanen då blev så höga tvingades man övergå till nattbombningar. På natten gick det inte längre att träffa så små mål. Man tvingades bomba stora mål som t.ex. en storstad. Som någon uttryckte det (kan ej finna vem) att kan man inte träffa fabriken kan man åtminstone träffa dem som arbetar i fabriken. Man kan också, för de allierades del, tänka sig ett hämndmotiv. Churchill sade till det engelska folket att vissa bombningar hade det syftet. I inofficiella handlingar tycks detta inte utgöra något primärt mål. Som helhet kan detta inte sägas vara motivet, även om vissa enstaka bombräder kan tänkas ha haft det syftet. Det har hävdats att bombraiderna mot Lübecks medeltida centrum och mot Dresden utgjorde en hämnd för tyska attacker mot Coventry. I krigets slutskede var ofta argumentet att bombningarna förkortade kriget.

Bombningarna togs aldrig upp under krigsförbrytarrättegångarna efter kriget.

Tyskarnas bomboffensiv mot England skördade sammanlagt 51.000 döda. Under den månad man bombade allra intensivast (någon gång 41) släppte man 9.000 ton bomber.

De allierades bombningar var allra kraftigast i krigets slutskede. Fram till juli 44 hade man släppt 28 % av bomberna. Efter denna tidpunkt kom alltså 72 % av bomberna.
Från juli 44 hade de allierade totalt luftherravälde. Man hade nu tillgång till ett flygplan (P-51 Mustang) som gav möjlighet för jaktplan att följa bombplanen hela vägen till målet.
Som mest släppte de allierade 100.000 ton bomber per månad (oktober 44). En tillförlitlig uppgift på antalet tyskar som direkt dödades av flygbombningarna är runt en halv miljon människor. Flest människor under kort tid dog i varje fall i Hamburg 43. Då lyckades man döda omkring 40.000 under en vecka. Man använde då en teknik med brandbomber som "åt upp" syret även i skyddsrummen.

Frågor

  1. Var flygbombningarna moraliskt försvarbara?
  2. Varför togs aldrig bombningarna upp i Nürnbergrättegångarna?
  3. Kan flygbombningar leda till seger?
  4. Kan du dra paralleller till senare krig?


Hiroshima och Nagasaki

På våren 1945 hade amerikanerna under hårt motstånd erövrat öarna Ivo Jima och Okinawa. På så sätt hade man nu möjlighet att flygbomba de japanska städerna. De mängder bomber som släpptes över Japan kan mycket väl jämföras med vad som släpptes över Tyskland. Några städer var dock helt opåverkade av bombningarna och hade sparats för andra ändamål, bland dem Hiroshima och Nagasaki.
Världens första atombomb exploderade den 6 augusti 1945 över Hiroshima. Den 9 augusti sprängdes ytterligare en atombomb, med ungefär dubbelt så stor sprängkraft, över Nagasaki. Några dagar senare var kriget över. Dessförinnan hade Sovjetunionen också hunnit med att förklara Japan krig.
Antalet döda beräknades strax efter krigsslutet till 78.000 döda i Hiroshima och ca 24.000 i Nagasaki. Senare beräkningar som inkluderar de som dött av strålningsskador har uppskattat antalet dödsoffer till betydligt fler, uppemot 200.000 bara i Hiroshima. Förklaringen till att det dog färre i Nagasaki, trots att laddningen var betydligt kraftigare, har att göra med det bergiga landskap som Nagasaki är byggt på.
Förödelsen i de bägge städerna var enorm. Bebyggelsen var vid nollpunkten, området rakt under detonationsplatsen, praktiskt taget utraderad.
Motivet till att spränga atombomben har diskuterats. Den officiella motiveringen var att amerikanerna mött mycket hårt motstånd både vid Ivo Jima och Okinawa. En invasion av det japanska fastlandet kunde kosta många amerikaners liv. Ett annat motiv som anförts är att man bländades av teknologin i sig. Truman sade t.ex. efter bombningen av Hiroshima ”detta är det största som hänt i historien”. En del menade, bl.a. vissa av de vetenskapsmän som framavlat bomben, att fr.o.m. tillkomsten av atombomben var det omöjligt att kriga i fortsättningen. Slutligen finns det de som hävdar att atombomben sprängdes för att markera för Sovjetunionen att man hade ett militärteknologiskt övertag.

Frågor

  • 1. Vad tror du var motivet bakom att bomba de japanska städerna?
  • 2. Om kriget kunde avkortas och människoliv faktiskt sparas motiverar det då insättandet av atomvapen?
  • 3. Har en av Hiroshimas effekter varit att avskräcka världen från ett kärnvapenkrig?
  • 4. Är en atombomb värre än många vanliga bomber med samma effekt?

Förintelsen

I motsats till de övriga grupperna så ska ni inte läsa en text och diskutera den. Ni ska istället titta på en film. Det är dokumentärfilm som är inspelad i krigets slutskede som bland annat fokuserar på när de allierade styrkorna först går in i Bergen-belsen, ett nazistiskt koncentrationsläger. Filmen är bitvis väldigt nervpåfrestande och kan kräva starka nerver.

Filmen redigerades i London strax efter kriget och visades för den tyska lokalbefolkningen i närheten av Bergn-Belsen. En av regissörerna var Alfred Hitchcock. Filmen färdigställdes aldrig helt. Bland annat saknas ljudspåret. En av orsakerna var att Västtyskland blev en allierad och en NATO-medlem, och att de allierade ville ha slut på referenserna till kriget.

I många låg filmen i BBC:s arkiv men på 1990-talet släpptes filmen till allmänheten. Det var meningen att filmen skulle innehålla en del som handlar om den rysla befrielsen av Auschwitz men denna del har aldrig återfunnits.

Frågor

  • 1. Måste man vara av en brutal natur för att kunna arbeta i ett koncentraionsläger? Eller, kan vem som helst arbeta där?
  • 2. Hur kunde invånarna i närområdet hävda att de inte kände till vad som förekom? Kan de ha rätt?
  • 3. Antag att du är en nutida nynazist, hur kan man förneka sanningshalten i denna film? Vilka argument använder man?
  • 4. Kan något liknande hända igen? Varför?

Svensk neutralitet

En vanlig uppfattning är att Sverige varit neutralt sedan Waterloo och Bornhøft 1814. Det finns dock åtskilliga tillfällen då den svenska neutraliteten inte varit neutral i vår moderna mening. Ett tillfälle är under Krimkriget då Sverige aktivt försökte få med England och Frankrike på ett krig mot Ryssland för att återta Finland.
Ett annat tillfälle är under första världskriget då Sverige omedelbart, och självmant, förklarar för Tyskland att man intar en ”välvillig” neutralitet. Man går också med på tyska krav om mineringar och export.
På senare tid har uppgifter framkommit om att Sverige under kalla kriget inlemmade sina försvarsplaner, bland annat flygförsvaret, i Nato:s krigsplanläggning.
Ett ämne som under senare tid varit omdiskuterat är det svenska agerandet under andra världskriget. Två företeelser, eller tänkbara avsteg från neutraliteten, har varit särskilt diskuterade. Det gäller permittenttrafiken och ”division Engelbrecht”.

Permittenttrafiken
Den 9 april 1940 angreps Danmark och Norge av tyskarna. Danmark föll ögonblickligen men motståndet i Norge höll ut flera veckor, också med engelsk hjälp. Antalet tyska soldater i Norge var ganska stort och de skulle hem på permission då och då. Om de skickades per båt fanns en risk att de skulle sänkas av engelska båtar.
I maj 1940, medan Norge ännu kämpade, begärde tyskarna att få sända krigsmateriel via Sverige. Den svenska regeringen sa nej. I juni 1940, när Norge fallit, begärde tyskarna att få sända obeväpnade tyska soldater på tåg genom Sverige. Den svenska regeringen sa ja.
Varje dag skulle ett tåg få gå i vardera riktningen. Sammanlagt kom över två miljoner tyskar att resa på detta viset genom Sverige. Ingen kontroll förekom att vapen och ammunition inte sändes med tågen. Trafiken pågick fram till slutet av 1943. Det hördes inga större protester från den svenska allmänheten. Man bör dock säga att tågtrafikens omfattning knappast var känd för det svenska folket.

Midsommarkrisen 1941

Sovjet och Tyskland hade från 1939 ingått en överenskommelse att inte angripa varandra, den sk Molotov-Ribbentroppakten. Den 22 juni bröt Tyskland denna överenskommelse och gick till angrepp på Sovjetunionen. Också Finland deltog i angreppet.
Samma dag överlämnades en not (ung. diplomatisk begäran) till Sverige att tyskarna skulle få transportera en division från Norge till Finland. Också Finland understödde detta krav.
Den svenska utrikesministern Günther (Günther var yrkesdiplomat utan partipolitisk bakgrund och hade 1939 ansett att Sverige borde aktivt delta i finska Vinterkriget på Finlands sida), Statsministern Per-Albin Hansson och Kungen (Gustav V) träffades redan samma dag för att diskutera Sveriges hållning. En mycket omdebatterad historisk fråga är om Kungen vid detta möte hotade med att abdikera (avgå) om inte regeringen biföll tyskarnas begäran.
Följande dag hölls regeringssammanträde. De borgerliga partierna ville säga ja till tyskarnas begäran. Flera tunga socialdemokratiska politiker ville säga nej. Per-Albin säger i regeringssammanträdet att han fått uppfattningen att Kungen hotat med att avgå.
En dag senare, den 24 juni, röstas det i riksdagsgrupperna. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen säger med 159 röster mot 2 nej till tyskarnas begäran. Man håller emellertid en andra omröstning hur man ska ställa sig om de borgerliga partierna fortfarande säger ja. I denna omröstning finns en knapp majoritet för att i sådana fall säga ja. Senare under dagen fattar regeringen beslutet att säga ja till tyskarnas begäran.
Under två veckor sommaren 1941 transporterades 18.000 tyska soldater med vapen och utrustning från Narvik till Finland via Haparanda.

En del andra omdebatterade saker kring Sveriges agerande under kriget

Sverige exporterade under hela kriget järnmalm och stål till Tyskland. Den svenska järnexporten omfattade när den var som störst 90% av all svensk utrikeshandel.
Huvuddelen av den svenska pressen accepterade att inte skriva på ett sätt som kunde störa våra förhållanden till främmande makt, dvs att skriva negativa saker om Tyskland. De tidningar som vägrade inordna sig i dessa frivilliga regler drabbades av att upplagor drogs in, tidningar drabbades av transportförbud och att näringslivet bojkottade annonsering.
De värnpliktiga som hade kommunistiska sympatier tvingades till ett slags arbetsläger -arbetskompanier- och militären förde register på över 40.000 personer som misstänktes ha kommunistiska sympatier. Efter Stalingrad avskaffades arbetslägren. Efter kriget brändes samtliga dokument kring arbetskompanierna.
Redan innan kriget krävde Sverige att tyskarna skulle stämpla judars pass med ett stort J. Från 1938 fram till 1942 så gick det i praktiken inte att resa till Sverige som judisk flykting. Ofta satte Sverige stopp för resor till och med genom Sverige till ett annat land. Också zigenare var förbjudna att resa till Sverige. Detta förbud hävdes inte förrän 1954.
I slutet av kriget, när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, gav Sverige hjälp åt både de allierade och åt flyktingar.

Frågor

  • Om man bortser från de folkrättsliga aspekterna (vilka krav som ställs på en neutral stat) och ser saken ur en moralisk synpunkt, hur ska man då bedöma:
    • att regeringen 1940- innan Norge var besegrat– avvisade tyskarnas krav att få sända krigsmateriel via Sverige.
    • att regeringen medgav permittenttrafiken
    • att regeringen medgav att division Engelbrecht flyttades från Norge till Finland via Sverige under det sk fortsättningskriget.
    • hur långt var det acceptabelt att gå för att hålla Sverige utanför kriget?
    • vände Sverige kappan efter vinden?

    Polisbataljon 101

    I mitten av mars 1942 levde ännu mellan 75-80 % av förintelsens offer, bara mellan 20-25 % hade dödats. Ett år senare var förhållandet det omvända. Merparten av det intensiva raskrig som tyskarna bedrev, skedde på den polska landsbygden där samhälle efter samhälle systematiskt rensades på judar. Många sändes vidare till koncentrations- eller dödsläger, andra avrättades på plats. En av de enheter som ansvarade för utrotningen var den tyska reservpolisbataljonen 101.

    Reservpolisbataljon 101 bestod av helt vanliga män, huvudsakligen från Hamburg, som var för gamla för att kallas in till militärtjänst. Befäl och underbefäl bestod i hög utsträckning av före detta poliser. Bataljonen var ungefär 500 man.

    På morgonen den 13 juli 1942 gav sig polisbataljon 101 ut på sitt första större uppdrag. De sattes på lastbilar och gavs extra mycket ammunition men visste ännu inte vad uppdraget handlade om. Utanför den polska byn Józefów fick de reda på sitt uppdrag av bataljonschefen, Wilhelm Trapp. Han var blek och märkbart tagen. Hans röst bar honom knappast. Han meddelade att han ogillade det uppdrag de nu skulle utföra men att det kom från högsta ort. Om det underlättade skulle männen tänka på att bomberna just nu föll över kvinnor och barn i Tyskland.
    I byn bodde ungefär 1500 personer. 1300 av dem var judar. Bataljonen hade nu fått order att skilja ut alla manliga judar i arbetsför ålder för vidare transport till ett arbetsläger. De återstående judarna– kvinnorna, barnen och åldringarna– skulle skjutas av bataljonen. Det ovanliga i detta uppdrag var att Trapp erbjöd de äldre i bataljonen som visste med sig att de inte skulle klara detta uppdrag att stiga åt sidan. Ungefär 12 man steg åt sidan.

    Uppdraget började med att samla alla judar till torget. Männen hetsades av sina befäl att redan i husen skjuta alla spädbarn. Endast få soldater tycks ha lydit denna uppmaning. Från torget fördes sedan de som skulle avrättas till en närbelägen skog. Från början ställdes judarna upp på ett led och soldaterna bakom. Antalet missar blev då så många att man tvingades gå fram och utdela nådaskott. I nästa omgång tvingades judarna lägga sig ner och soldaterna satte sina gevär i nacken på offren. Följden blev att de som siktade dåligt också sköt bort halva huvudet varvid benflisor, hjärnsubstans och blod stänkte på skyttarna. Många soldater blev kraftigt nedstämda och illamående av uppdraget och mellan 10% och 20 % av soldaterna (utöver det dussin som befriats redan från början) deltog inte alls eller deltog endast i början. Trapp, bataljonens chef, deltog inte alls i skjutandet utan gick bedrövad och gråtande (enligt vissa källor) omkring inne i byn. Efter att det blodiga uppdraget slutförts var moralen mycket låg i förbandet.

    Under de följande 16 månaderna deltog bataljonen i avrättandet av 38.000 judar och sände ytterligare 45.000 till koncentrationslägret Treblinka. I fortsättningen organiserades avrättningarna dock annorlunda. Dels fick förbanden dricka mycket sprit innan sina uppdrag och man hämtade ofta skyttarna ur frivilligförband (krigsfångar, SS, balter m.fl.). Viktigast var kanske att man inte längre lät en person vara ansvarig för en särskild judes död- skjutandet skedde i grupp.

    Även vi de följande operationerna var det många som aldrig eller mycket sällan deltog, eller begärde förflyttning tillbaka till Tyskland. Deras andel kan beräknas till mellan 10% och 20%.

    Vill du läsa mer om polisbataljon 101? Två författare- Daniel Goldhagen och Christopher Browning- har skrivit om denna tyska polisbataljon. De kommer dock till helt olika slutsatser. Här finns recensioner som behandlar böckerna av Goldhagen och Browning som delvis handlar om denna polisbataljon.

    Frågor
    1. Kan du vara säker på att du inte skulle ha agerat annorlunda än majoriteten i polisbataljon 101 om du hamnar i samma situation?
    2. Vad var drivkraften hos dem som vägrade deltaga respektive deltog i avrättningarna?
    3. Mycket få av offren gjorde motstånd. Varför?
    4. Finns det en principiell skillnad mellan att skjuta en vuxen man och ett spädbarn, eller mellan att skjuta en man eller en kvinna? (Många av männen i polisbataljonen kunde göra det ena men inte det andra)


    Stalins hämnd

    Kriget på östfronten fördes med mycket stor brutalitet. Redan då kriget inleddes sade tyskarna att man inte skulle respektera krigets lagar. Ryssarna betraktades som undermänniskor vars livsberättigande var lågt (även om det inom den tyska ledningen fans kraftigt varierande åsikter om hur civilbefolkningen skulle behandlas så vann den "hårda" linjen). Även den sovjetiska armén förde kriget utan respekt för krigslagarna, men eftersom kriget inledningsvis fördes på sovjetiskt territorium och med stora sovjetiska förluster var de sovjetiska brotten betydligt mindre omfattande. En viktig faktor som bidrog till att trappa upp "smutsigheten" i kriget var de sovjetiska partisanerna. Partisanerna var ett slags gerillaförband som opererade bakom de tyska linjerna. Deras mål var att attackera de tyska försörjningslinjerna och binda många tyska förband. Naturligtvis riktade de sig också mot civila som kunde anklagas för samröre med tyskarna. De tyska repressalierna mot den ryska civilbefolkningen i samband med partisanattacker var omfattande.

    I oktober 1944 rullade ryska stridsvagnar för första gången sedan kriget började in på tyskt territorium. Någon dag senare återtog tyskarna tillfälligt territoriet. En av de orter som drabbades var den tyska byn Nemmersdorf. Nemmersdorf. har sedan blivit en symbol för det sovjetiska agerandet i krigets slutskede. Byn utsattes för plundring, merparten av de kvarvarande byborna avrättades och kvinnorna våldtogs. Detta mönster kom sedan att upprepas i de flesta tyska byar och städer.

    Under den sovjetiska erövrandet av Östeuropa, och de nya gränser som flyttade Sovjetunionens och Polens gränser västerut, kom över 15 miljoner tyskar att förflyttas. Det skulle kunna kallas historiens största etniska rensning även om begreppet då inte var uppfunnet. Merparten av dessa, men inte alla, kom från områden som varit tyska i flera hundra år.

    I de sovjetiska truppernas spår följde också omfattande plundringar och övergrepp. Mest välkänt är världshistoriens mest omfattande våldtäkter som framförallt drabbade tyska kvinnor och flickor, men även andra kvinnor ur andra nationaliteter. I den enda vetenskapliga studie som gjorts (Helke Sander- Barbara Johr, Befreier und Befreite) har man beräknat antalet våldtagna tyska kvinnor till cirka 1,9 miljoner. Eftersom de flesta kvinnor blev våldtagna mer än en gång, gruppvåldtäkter var till exempel vanligt, så är ju antalet våldtäkter betydligt fler. Siffran 1,9 miljoner kan ställas i relation till antalet soldater i Röda armén som var cirka 4 miljoner. Ungefär 300.000 barn föddes som ett resultat av våldtäkterna. Många kvinnor begick också självmord, eller mördades, i samband med våldtäkterna.

    Många sovjetiska soldaters ordförråd på tyska begränsades till "Frau komm och Uhri, uhri"- armbandsklockor var ett särskilt attraktivt byte för soldaterna.

    Frågor

    1. Är ett brott mer ursäktligt då man tidigare utsatts för en oförrätt?
    2. Kan de sovjetiska truppernas beteende förklaras av den terrormentalitet som präglat det sovjetiska samhället sedan Stalin eller 1917?
    3. Vad kan förklara att tyskarna under så lång tid undvikit att diskutera händelserna i de av Sovjet erövrade provinserna?
    4. Vad kan förklara att så väldigt många tyska kvinnor, och flickor, våldtogs?
    5. Går det att jämföra de tyska förbrytelserna på östfronten med vad röda armén gjorde mot tyskarna?
    6. Har de tyska kvinnorna en skuld för vad de tyska männen gjorde på östfronten?

    Ett tyskt offer för sovjetiska våldtäkter. Bilden är tagen i Nemmersdorf som var en av de första tyska byarna som intogs av sovjetarmén.

    Underkastelse eller motstånd

    Nedanstående tabell förtecknar förlusterna (i människoliv) i fyra olika länder under perioden 1939-41

    Förluster 1939-1941
    Finland 43.000
    Estland 60.000
    Lettland 34.250
    Litauen 75.000

    1. Vad var det som hände, kortfattat, i dessa fyra länder
    2. Vågar man dra några slutsatser avseende underkastelse eller motstånd enbart med utgångspunkt från dessa siffror? Vilka slutsatser drar du?


    Hjältemod?

    Den 19 juli 1941 skulle den tyska 714e divisionen ta hämnd för en partisanattack i Jugoslavien. Soldaterna förstörde först en by. Därefter blev en av soldaterna, menige Joseph Schultz, beordrad att ingå i en arkebuseringspatrull som skulle skjuta några oskyldiga jugoslaviska bybor.
    Han vägrade skjuta, la ner sitt vapen och ställde sig tillsammans med offren. Schultz avrättades tillsammans med tre jugoslaviska kvinnor och fem män. 

    Under gynsamma omständigheter så ska din grupp få se en film som är baserad på de fotografier som en medlem i Josph Schultz miltära förband tog under dessa dagar i Jugoslavien 1941. Den är rätt kort och nästan utan tal men en bra liten kortfilm.

    1. Gjorde Schultz rätt?
    2. Ibland talar man om Joseph Schultz som en hjälte. Vad är en hjälte? Var Schultz en hjälte?
  • skapad av Håkan Danielsson, lärare i historia/samhällskunskap på Katedralskolan i Lund