Demokrati_synsatt

Demokrati på tre sätt

Det finns i praktiken flera olika sätt att förverkliga demokratin. Nedan finns tre olika sätt att se på (västerländsk) demokrati. 

Ett gemensamt drag är givetvis att ingen regering får sitta kvar om man förlorar valet. Sedan går resonemangen i tre olika riktningar.

Den första och äldsta tanken kring demokratin är att regering och riksdag också måste genomföra väljarmajoritetens önskemål. Det finns de som menar att folkviljan snabbt ska avspegla sig i besluten. De företräder då i bästa fall en önskan om mer direktdemokrati (d.v.s. mer folkomröstningar) ungefär som i Schweiz, eller, i värsta fall, ren populism. En vanligare syn på hur folkviljan ska genomföras låter så här: Samhället förändras. Då uppstår nya samhällsgrupper, intressen och behov. De politiskt aktiva inom dessa grupper utvecklar politiska krav. De demokratiskt valda politikerna försöker förverkliga dessa idéer och krav.

Detta sätt att förverkliga folkviljan har genomsyrat socialdemokratin. Partiledaren ska inte vara en härförare, utan en lyssnare på ”rörelsen”. Om en socialdemokratisk regering har egna idéer ska de först förankras i rörelsens olika grupperingar innan de genomförs. 

Många samhällsvetare har övergett denna syn på demokratins arbetssätt. Vid flera tillfällen har de socialdemokratiska ledarna, till syns, också gjort det. Ingvar Carlsson införde skattereformen, beslutet att ansöka om medlemskap i EG och  ”lanserande”  Mona Sahlin som ny partiordförande. Göran Persson har t.ex. utan några partiöverläggningar lanserat maxtaxa på dagis. Detta är är några exempel på saker som skedde utan förankring i partiet. Ett visst knorr har också hörts inom det socialdemokratiska partiet. Man har klagat över att ”man inte längre känner igen sig i sitt parti”. En representant från socialdemokrater mot EMU som besökte Katedralskolan sade till exempel just dessa ord. Mona Sahlin hade länge en slags smekmånad med partiet, men i höstas blev det ordentligt mothugg när hon lanserade samarbete med miljöpartiet.

En andra tankelinje kommer från den österrikiske ekonomen Schumpeter. Demokratin, menar han, är en konkurrens mellan eliter, och väljarna fungerar som jury i denna kamp. Det är eliternas idéer som blir politikens huvudsakliga innehåll, inte juryns. Dessa tankar har i Sverige framförallt förts fram av statsvetaren Leif Lewin (som kanske är vår internationellt mest ryktbare samhällsvetare vilket kan vara kul att veta). En konsekvens menade Leif Lewin (på 70-talet) då att de som slåss om makten är affärseliten SAF, bondekooperationen, fackeliten med LO och TCO i spetsen.

En tredje tanke kring demokratins arbetssätt har förts fram av en rad moderna forskare. De menar sig ha funnit att den utslagsgivande eliten är politikerna själva och de höga statliga förvaltningstjänstemännen. Staten, bemanningen i förvaltningen och rekryteringen av chefer påverkar politiken mer än något annat. Förändringar i politiken skulle alltså bero mindre på hur eliterna utvecklar sitt tänkande, eller hur folkviljan skiftar, och mer på hur statsmakten själv utvecklas och påverkar partiapparaterna och de offentliganställdas situation. Demokratin kan acceptera att så är fallet men kräver att resultatet underställs väljarna i allmänna val.

Vilken av de tre tankelinjerna kring hur demokratin fungerar tycker du verka stämma bäst med din egen uppfattning? Är det någon av dessa tankar som du tycker borde vara modellen, eller ska demokratin fungera på något annat sätt?

I det andra synsättet var det en kamp mellan olika makteliter. Om man ansluter sig till detta synsätt, är det fortfarande samma makteliter som slåss om makten, nu som på 70-talet?

I det första synsättet är det enligt författaren främst socialdemokraterna som står för denna tanke. Varför inte övriga partier?

skapad av Håkan Danielsson, lärare i historia/samhällskunskap på Katedralskolan i Lund