Sidtopp
Sp2d
Nv2e
Historia C
Nv3a
Startsida

Den tyska skulden?

-----------------------

Debatten mellan Goldhagen och Browning

Det har under slutet av 1990-talet blossat upp en debatt som med vetenskapliga mått måste betraktas som mycket hetlevrad. Både Daniel Goldhagen och William Browning har undersökt delvis samma tyska källmaterial. Det handlar om förband som fungerade som bödlar på östfronten – polisbataljon 101. Du kan läsa lite mer översiktligt om detta och en del andra moraliska frågor kring andra världskriget här.

Goldhagen hävdar att det tyska folket präglades av en anti-semitism som med nödvändighet skulle leda till försök att utrota judarna. Browning hävdar att det var alldeles vanliga män som skjöt och, dessutom, att flera av männen i det aktuella förbandet helt undvek att skjuta.

Nedan följer en recension av Goldhagens bok, där kommentarer kring Brownings bok är invävda. Den är starkt kritisk till Goldhagen. Som motvikt finns också ett amerikanskt collegearbete vilket diskuterar Browning och Goldhagen, och som ställer sig på Goldhagens sida.

  • Vem har rätt, anser du?
  • Skulle vem som helst som hamnade i samma situation som männen i polibatajon 101 kunnat delta i mördandet?
  • Var anti-semitismen specifikt tysk, åtminstone i en extrem form?
  • Vad skulle du ha gjort? (är du säker på det?)

Daniel Goldhagen- recension

Recension i Svenska Dagbladet

Datum: 1996-10-09
Artikeltyp: Recension
Avdelning: KULTUR
Sida: 43

Daniel Goldhagen demoniserar det tyska folket. Daniel Goldhagen hävdar i "Hitler's Willing Executioners" att mordet på judarna kan förklaras med att det tyska samhället genomsyrades av en eliminatorisk antisemitism. Boken har uppenbara vetenskapliga brister.

Av ALF W JOHANSSON

Boken Hitler's Willing Executioners. Ordinary Germans and the Holocaust (622 s, Alfred A Knopf) av Daniel Jonah Goldhagen är en studie av de män (och i några fall kvinnor) som utförde judemorden under andra världskriget. Dessa förövare har i litteraturen framträtt som ansiktslösa, anonyma verktyg för makten. Goldhagen vill visa att bakom varje mord fanns en individ av kött och blod med drömmar och önskningar. Vad var det för människor som utförde dessa handlingar?
Vilka var deras motiv? Vad var det för en kultur de ingick i? Goldhagen framställer sig som pionjär på detta område, men är det inte. 1992 utkom Christopher Brownings uppmärksammade "Ordinary Men", som undersökte ordningspolisbataljon 101:s verksamhet i Polen 1941 till 1943. Det var en isande studie som visade att förövarna varken var robotar eller demoner utan "vanliga män" som till följd av historiska omständigheter hamnat i en situation där de utförde bestialiska dåd.

Även Goldhagen skildrar på grundval av samma material som Browning denna polisbataljons verksamhet, men hans slutsatser och analys skiljer sig på avgörande punkter från Brownings. Denne är historiker, inriktad på ett empiriskt kartläggande och försiktig i sina generaliseringar. Goldhagen är political scientist, mer elaborerad än Browning i sina teoretiska resonemang och med vidare ambitioner. Vid sidan av analysen av polisbataljonens verksamhet, undersöker Goldhagen också de s k arbetslägren, där judiska slavarbetare under de mest brutala former tvingades arbeta sig till döds - och slutligen även dödsmarscherna under 1945, då kvarvarande fångar från lägren i öster drevs ut på flykt undan de framryckande sovjetryska arméerna. Vad som skedde i Auschwitz ligger utanför hans studie. Han menar att forskningen om judeförintelsen i alltför hög grad koncentrerat sig på dödslägren. 40-50 procent av offren dog på andra sätt än genom gasning, framhåller han.

Det skall genast sägas att de tre empiriska fallstudier, som bildar bokens mittparti, inte kan lämna någon läsare oberörd. Det är utomordentligt drabbande beskrivningar av omänsklig grymhet och brutalitet. Helt oproblematiska är de dock inte. Goldhagen vill registrera varje nackskott, varje spark, varje piskrapp. Det gör att han inte nöjer sig med att enbart notera vad som förekommit - han dröjer ibland i sina kommentarer vid det ohyggliga på ett sätt som efterlämnar en egendomlig bismak. Vid ett par tillfällen överskrider han gränsen till det litterära som när han spekulerar över vad manliga och kvinnliga lägervakter talade om efter att de älskat: "Berättade de för varandra om någon särskilt roande prygling (beating) som han eller hon hade utdelat eller iakttagit, om den maktberusning som fyllde henne när den rättmätiga (righteous) adrenalinchocken av att ha pryglat judar fick hennes kropp att pulsera av energi?"

Det som gör Goldhagens bok besynnerlig är att den å ena sidan framträder som en vetenskaplig avhandling med ingående metoddiskussion och omfattande notapparat, å andra sidan är en vredgad pamflett med syfte att nagla fast hela den tyska nationens skuld till judemorden. Goldhagen vill mer än att lämna ett empiriskt bidrag till historieforskningen. Han vill fastställa de motiv och den mentalitet som låg bakom mördarnas handlande och karaktärisera den kultur som gjorde dessa mord möjliga.

För sin doktorsavhandling, som boken bygger på, har Goldhagen tilldelats ett prestigefyllt akademiskt pris i komparativ politik. Ur vetenskaplig synvinkel är detta något förvånande eftersom komparationer är just något man saknar i boken; prisutdelarna torde ha räknat Goldhagens moraliska lidelse honom till godo. Som vetenskapligt arbete har nämligen "Hitler's Willing Executioners" uppenbara brister. Man har ingen känsla av att Goldhagen låtit sig överraskas i sina forskningar; slutsatserna tycks fixerade redan från början. I ett arbete av detta slag, som så tydligt strävar efter vetenskaplig excellence, hade man väntat sig mera kritisk reflexion över källurval, objektivitetsproblem och generaliseringsnivåer. Goldhagen lyfter fram vad som talar för hans teser, motstridigt material avfärdar han vanligtvis i noterna. Med en arrogant gest förs den tidigare forskningen om Holocaust åt sidan. Vad man som historiker framför allt saknar är en diskussion av källvärdet i det material på vilket de empiriska avsnitten bygger. Det rör sig huvudsakligen om förhörsprotokoll från rättegångar som hållits i Tyskland under efterkrigstiden. Hur har värderingar och kunskaper efter kriget format de anklagade männens minnesbilder? Kan man - som Goldhagen gör - helt avvisa de anklagades uppgifter om sina motiv och reaktioner med hänvisning att de är urskuldande?

Det vetenskapliga värdet i boken ligger paradoxalt nog främst i att den är en provokation. Goldhagen framför med en väldig energi en "maximitolkning" av judemorden som all forskning i fortsättningen måste förhålla sig till. Detta är en inte oviktig insats. Den debatt som förts om boken i Tyskland och som bl a finns dokumenterad i "Ein Volk von Mördern?" (utg Julius H Schoeps, Campe) har ur historievetenskaplig synvinkel varit betydligt mer fruktbar än den s k historikerstriden 1986/87. Med all sannolikhet kommer Goldhagens bok starkt att stimulera den tyska forskningen om judeutrotningen.

Både Browning och Goldhagen skildrar ingående polisbataljon 101:s första massaker den 13 juli 1942 i Józefów i Lublinområdet. Medan Browning förklarar männens beteende utifrån ett spektrum av influenser, där grupptrycket, oviljan att framstå som en svikare gentemot kamraterna, framhävs som en viktig faktor, förkastar Goldhagen alla "yttre" eller generella faktorer som förklaring till beteendet. Det var inte grupptryck, auktoritära attityder, tvång eller karriärism som fick männen att delta i denna mördarexpedition. De deltog därför att de ville det; de var indoktrinerade i den tyska kulturens antisemitiska kod enligt vilken judarna var ett dödlig hot mot Tyskland, som måste röjas ur vägen: att döda judar var därför en god och rättvis sak; de tyska mördarna gick till verket med "munterhet och stolthet". Medan Browning framhåller tyskarnas antisemitism som en i och för sig nödvändig förklaringsfaktor, blir judehatet hos Goldhagen både en nödvändig och tillräcklig förklaring. Bataljonchefen erbjöd dem som inte ville delta att slippa. Endast ett tiotal av drygt femhundra utnyttjade möjligheten. Den "onödiga" brutalitet som tyskarna visade vid mördandet blir för Goldhagen ett viktigt belägg för att det var det personliga judehatet som drev männen: de ville att judarna skulle lida och förnedras innan de dog. Att ställa frågor om hur männen kunde övervinna sina moraliska skrupler att döda åldringar, kvinnor och barn är meningslöst. Det fanns helt enkelt inga moraliska skrupler att övervinna. Goldhagen kallar liksom Browning männen i polisbataljonen för "vanliga tyska män", men hos Goldhagen ligger tyngdpunkten på ordet "tyska". Vanliga "tyskar" var inte vanliga i förhållande till andra män, de var ett slags antisemitiska demoner. Skulle danskar och italienare ha kunnat förmås att begå liknande handlingar? frågar han retoriskt.

Från det enskilda fallet övergår Goldhagen till helheten. Det som gällde för männen i polisbataljon 101gällde också för den tyska kulturen. Att eliminera judarna var inget nazistiskt påfund utan en föreställning med djupa rötter i tyskt samhällsliv. Goldhagen återupplivar den gamla från-Luther-till-Hitler-tesen: Hitler som kvintessensen av den tyska historien.

Goldhagen menar att tidigare forskning mer eller mindre omedvetet utgått från att Tyskland varit att betrakta som en del av den västerländska civilisationen. Detta har skapat ett slags positiv fördomsfullhet. Goldhagen påstår att han närmat sig den tyska historien som en besökare från en främmande planet, utan några förutfattade meningar. Detta antropologisk-fenomenologiska perspektiv har, menar han, hjälpt honom upptäcka Tysklands "annorlundhet" ("otherness").

Alltsedan medeltiden, hävdar Goldhagen, har den tyska kulturen genomsyrats av antisemitism. Under 1800-talets sista årtionden utpräglas det rasistiska draget i denna antisemitism: den blir "eliminatorisk", inriktad på att judarna måste avskiljas från tyskt samhällsliv. Denna antisemitism genomsyrade alla samhällsklasser och institutioner inklusive kyrkan, såväl den katolska som den protestantiska (en viss tveksamhet uttrycker Goldhagen dock i vad gäller socialdemokratin). Antisemitismen blev en besatthet hos det tyska folket, insupen med modersmjölken. Goldhagen målar upp bilden av ett samhälle som står på tåspetsarna i väntan på "befriaren" som skall inleda "eliminerandet" av judarna. Under Hitler blir antisemitismen exterministisk. "Den eliminatoriska antisemitismen metastaserade i sin mest virulenta form, och vanliga tyskar blev villiga folkmördare."

Det antisemitiska motivet står således i centrum för Goldhagen. Trots de omfattande metodiska resonemangen kan man inte säga att han genomfört en kritisk prövning av bärkraften i de egna generaliseringarna. I mycket använder han sig av negativ bevisföring: Hur många av kyrkans män i Tyskland var inte anhängare av en eliminatorisk antisemitism? Hur många generaler, hur många jurister, hur många läkare? frågar han. Frånvaron av källmaterial som kan besvara dessa frågor, tolkar han konsekvent som belägg för den egna tesen.

Moderna forskare har framhållit att antisemitismen var utbredd i Tyskland även före Hitler, men det var den i många andra länder: den fransk antisemitismen var periodvis mycket virulent (Dreyfusaffären), polska antisemiter krävde "avjudisering" av Polen, ingen betvivlade antisemitismens utbredning i Österrike-Ungern eller Rumänien. Goldhagen anser emellertid att jämförelser med de antisemitiska traditionerna i andra länder inte är av nöden eftersom den tyska antisemitismen var av specifikt slag och det var i Tyskland som Holocaust hade sitt ursprung. Detta kan möjligen vara en poäng, men Goldhagens tes att det tyska folket blint trodde på den grövsta antisemitiska litteraturens stereotyper blir schablonmässig. Han diskuterar exempelvis inte de tyska judarnas egen självuppfattning. Hur judeemancipationen över huvud taget kunde inträffa i ett land där även de "liberala judevännerna" beskrivs som antisemiter blir svårbegripligt. Om antisemitismen var så utbredd som Goldhagen påstår, varför lämnade de tyska judarna inte Tyskland redan innan Hitler kom till makten? Var judarna själva helt blinda för djupet i det tyska judehatet? På ett ställe säger Goldhagen att judarna efter 1933 var tvingade att lämna "their beloved homeland"; på ett annat att judarna utgjorde en "relativt välintegrerad samhällsgrupp". Hur kunde judarna vara relativt välintegrerade i ett samhälle så genomsyrat av judehat som det tyska?

De flesta forskare är ense om att det inte var antisemitismen som förde Hitler till makten. Tvärtom tonade nazisterna ner sin antisemitiska propaganda i valkampanjerna 1930 och 1932 då de ansåg att den saknade mobiliserande effekt. Man kan t o m fråga om antisemitismen även bland nazisterna intog den centrala roll som Goldhagen hävdar. I Peter Merkls studie över 581 tidiga nazister ("Political Violence under the Swastika", 1975), som bl a bygger på samtida enkätmaterial, klassificerar endast åtta procent av de tillfrågade sig själva som starkt antisemitiska. Goldhagen gör aldrig något försök att differentiera antisemitismens djup och utbredning i Tyskland regionalt, klass- och generationsmässigt. Han stryker den jämntjockt över landet. Vägen till Auschwitz var inte krokig, säger Goldhagen med anspelning på en välkänd bok om den tyska judepolitiken. För honom går det en rak väg från det slutande 1800-talets eliministiska antisemitism till Auschwitz. Det innebär att Goldhagen avfärdar alla strukturella förklaringar till judemorden. Han framträder som en extrem "intentionalist". Mellan intention och handling finns inga mellanled. Den forskningsinriktning som sökt förklara den nazistiska judepolitiken som en kumulativ radikaliseringsprocess, där avsikter och yttre faktorer ingår i ett komplicerat mönster, avvisas av Goldhagen. Han menar med sina forskningar ha bekräftat tesen om Tysklands Sonderweg (särväg); men de forskare som drivit denna tes förklarar Tysklands särväg i strukturella termer, inte som en mentalitetsutveckling. Det extremt monokausala samband mellan intention och handling som Goldhagen presenterar gör att hans psykologiska modell haltar. De antisemitiska attityder som fanns i Tyskland, menar han, kunde endast utmynna i ett positivt bejakande av den nazistiska judepolitiken. Men som den israeliske forskaren David Bankier påpekat ( "The Germans and the Final Solution", 1992) är principiellt accepterande inte detsamma som aktivt engagemang. Bankier menar att den nazistiska regimen misslyckades att aktivt mobilisera den tyska befolkningen för den aggressiva judepolitiken. Även många antisemiter reagerade mot terrorn mot judarna, inte med öppen protest eller opposition utan genom att dra sig undan och hålla sig okunniga.

Hitler var inte bara besatt av judarna, han var också fixerad vid föreställningen om att ett folks överlevnad var bestämd av förhållandet mellan Volk und Raum. Detta var ett motiv bakom den tyska "befolkningspolitiken" i östra Europa under kriget. Här fanns planer på ett "uttunnande" av det slaviska befolkningsskiktet med över 30 miljoner människor. Dessa planer kan inte förklaras enbart utifrån antisemitiska attityder. Även rent imperialistiska motiv bar upp morden i östra Europa. I de nationella ideologier som utvecklades i Europa under l800-talet ingick rasistiska föreställningar som ett självklart element. Socialdarwinismen gav dessa vetenskaplig nimbus: hierarkin mellan raser sågs som naturens egen ordning. Herrenmenschen ställdes mot Untermenschen. Antisemitismen var en bland flera rasistiska föreställningar. Inte endast antisemitismen kunde ge upphov till folkmord. De över tre miljoner ryska krigsfångar som dog i tyska fångläger måste beaktas i detta sammanhang. Med sin ensidiga fixering vid den unika tyska antisemitismen som förklaring till judemorden aveuropeiserar Goldhagen dem och reducerar dem till enbart en angelägenhet mellan tyskar och judar. Den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler menar att Goldhagens demonisering av det tyska folket innebär ett slags omvänd kvasirasism: i stället för det "utvalda folket" bestämt till utplånande, träder det "förkastade (tyska) folket" som en inkarnation av ondskan.

Alf W Johansson är docent i historia.
SvD 9 oktober 1996

Copyright: Svenska Dagbladet

Till sidans topp

---------

Hitler's Henchmen: Willing Followers in Genocide
amerikanskt collegearbete

by Michael Coffeen

In this paper I argue the opposing views of Daniel Goldhagen's book Hitler's Willing Executioners and Christopher Browning's book Ordinary Men. These books deal with the question of whether or not the average German soldiers and civilians were responsible for the Holocaust. My paper argues in favor of Goldhagen's book, that the average German was responsible for their participation in the Holocaust.

At the end of World War II, the Jewish community and the rest of the world were crying out for justice. The crimes committed by the Germans were hideous and someone had to pay. At the Nuremberg trails, several Nazi leaders were held accountable for their actions. This has given rise to a big question. Were the Nazi leaders the only ones responsible for the pogrom aimed at the Jews? Several books in recent years have been published on the subject. One book which tries to offer an answer is Christopher Browning's Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. In this book, Browning states that the average German was not responsible for the genocide. On the other hand, Daniel Goldhagen's Hitler's Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust, states that the average German willingly participated in the mass slaughter of Jews. In this paper, both sides of the argument will be examined. I will argue that the Germans did willingly take part in the genocide against the Jews.

Christopher Browning states in his book, Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland, that the average German did not willingly participate in the killing of Jews. Browning believes, and others, that the "Germans were coerced into killing, followed orders blindly, succumbed to peer pressure, or simply were unaware of the ongoing genocide" (Weinstein 1). Browning believes that the anti-Semitic propaganda started by the Nazi's in 1933 coerced the Germans into killing the Jews. I agree with the fact that propaganda was used to spread the Nazi's message of hate and may have caused some Germans to detest the Jews. But was it strong enough to have lead them into a killing frenzy? I don't think that the propaganda was a cause for the killing of Jews. "Goldhagen believes that the German brutality was motivated primarily by 'racial, eliminationist anti-Semitism'"(Weinstein 2). So it's not that the Nazis brain washed thousands of Germans, but they just added fuel to the hatred already present in the German society and gave them a way to justify their actions.

People argue against Goldhagen's claim, that the German society was anti-Semitic, by pointing out that after World War II, the Germans no longer hated the Jews and made laws to protect them. Goldhager rebuts this argument by stating, "Germans, after the war, were castigated by the world for committing the greatest crime in history...The Allies denuded Germany's institutional structures, replaced the dictatorship with democracy and revamped the education system" (Weinstein 2). So after the war, they realized their fallacies and had to change their views.

Browning claims that the Germans were blindly following orders. Thus the responsibility for the crimes falls on those who gave the orders. This in and of itself is true. The fact remains, however, that the Germans had the opportunity to decline to participate in the killing of Jews. And Goldhagen points out, "...not once in the history of the Holocaust was a German killed, sent to concentration camp, or punished in any serious way for refusing to kill Jews" (Kern 1). Now some will claim that peer pressure caused the Germans to do something they didn't want to do. I'm sorry, but if some of my friends brutally killed innocent people, I would not care what they said, the very least I would do was not join in.

To think that the Germans were unaware of the genocide is ignorant and absurd. The Germans saw as well as the Jews did what was going on. Why do you think so many Jews fled the country? They knew that death awaited them in the hands of the Nazis. The Germans saw the Jews being humiliated, corralled through the city, loaded up in trains and sent off to die horrible deaths in the concentration camps. They saw all this and did nothing because of the deep rooted hatred for the Jews. Sure, there were several instances where Germans helped the Jews escape persecution, but that just proves that they knew of the atrocities being committed.

Browning 's views revolve around the idea that the Germans were forced to commit these crimes against the Jews by the Nazi leaders. If that were the case, then why did they carry out the orders with such barbaric brutality? "They made old men perform antics before they shot them. They beat prisoners to death without reason. When Jews could not be taken unawares, they hunted them through the forest with great ingenuity and persistence. They did all these things even when no officer was looking, wholly on their own initiative" (Knopf 2). Do these sound like the actions of unwilling participants? To me they sound like the actions of malicious people driven by hatred for those they abused and killed, the actions of those who willing and eagerly took part in the genocide.

With the Holocaust more than fifty years behind us, it's probably too late to hold the Germans accountable for their actions. With six million Jews dead and another estimated six million dead at the hands of the Nazis, someone has got to be held responsible. To think that this sort of thing could happen and still occurs in our world is sickening. We should look at these dark events in history with a sense of shame. That a whole nation, lead by a madman, can set out to eradicate a whole people based on religious beliefs and almost succeed should frighten us. The blame should not be placed solely on the Nazi leaders who gave the orders to exterminate the Jews. In the American justice system, if you witness a crime and do nothing to try and stop it, you're guilty by association. The same should apply to those who either directly or indirectly participated in the Holocaust. We must never forget the Holocaust or turn the blind eye to such events taking place today. Because before we know it, another Holocaust may happen and claim the lives of more innocent people. So it must not go down in the history books that the Germans where coerced into killing by Hitler and are not responsible for their actions. With that we neatly place the blame on one man who we label as insane and ignore the real magnitude of this horrible event. We owe it to those who were savagely killed by the hands of German soldiers, that all who are responsible be brought to justice. [MC1]

Works Cited:

Geary, Dick. "Hitler's Army: Soldiers, Nazis and the War in the Third Reich." History Today. February 1994.

Kern, Paul. http://h-net2.msu.edu/~german/discuss/goldhagen/gold9.html

Knopf, Alfred A. "Convicted of the Wrong Crime."
http://pages.prodigy.com/VBDS39A/hwe.htm

Weinstein, Natalie. "Prof defends his theory of 'willing killers'."
http://www.jewish.com:80/bk960419/sfaprof.htm

Till sidans topp

---------

Till startsidan

Kattes hemsida

Inledning
Goldhagen- rec.
Goldhagen-arb.

Uppdaterad 26/09/02

| Skolblogg| Temaindex| Kalender | Startsida | Om Håkan | Katte | Arkiv